Om jag inte varit jag skulle jag ha stört mig på att jag gör detta:

• Tar saker utan att fråga. Självklart inte hos vänner och så, men fråga min mamma. Attityden är ungefär så här: "hm, den här gamla citronpressen behöver väl inte m & p när de har en elektrisk. Den kan jag nog ta". Varför mamma alltid ringer mig om hon saknar någonting hemma
• Kör som en maniac. John nämnde ju det klockrena; det är inte så mycket miljöljudet som gör att man hör att jag kör bil när jag pratar i telefon, snarare svordomarna som haglar tätt
• Alltid ligger tio minuter efter utsatt tid. Om det är jobb eller ett tåg eller liknande jag ska till är jag superpunktlig, men om det är någonting där jag inte har en exakt tid att passa kan jag dra ut på mina förberedelser i evigheter
• Är en extrem drunk. Först är jag i princip okontaktbar för att jag drabbas av någon variant av ADHD och bara går runt i min eufori och tittar på allt roligt runt omkring. Sen börjar jag prata med främlingar och skiter fullkomligt i mina vänner. Sen röjer jag omkring på dansgolvet och karatar ner folk i farten med min helikopterdans. Sen försvinner jag spårlöst, eftersom jag upptäckt hur packad jag är, blivit paniskt klaustrofobisk, checkat ut jackan och gått hem utan att säga hej då. Om jag inte försvinner spårlöst börjar jag grina och prata om allt som gör mig ledsen, typ att barnen i Afrika svälter och att min morfar är död. Du får skratta åt det sista, det är okej
• Jag tjatar sönder saker. Jag är passionerad - i icke töntig, finromantisk mening - så när jag hittar någonting jag älskar eller hatar kan jag inte sluta prata om det. Jag slutar snarare för att jag märker att folk tröttnar än för att jag verkligen släpper det
• På sista tiden har jag börjat med att efter att någon eller jag själv gnällt över ett I-landsproblem avsluta med att säga "meanwhile, in Darfur..."
• Är en anal ordmärkare