Vintervurpor

Som jag muttrade för mig själv när jag låg raklång på backen fem meter från porten imorse: three is the charm...

• Första vurpan kom med den första snön. Det var ute på parkeringen. Jag var på väg till tidningsinsamlingen med två blytunga papperskassar när helt plötsligt ena foten stack fram i en jävla fart. Det är så lustigt hur mycket man hinner tänka. Jag insåg snabbt att det inte skulle vara lönt att försöka hålla mig på benen och gick stenhårt in för att landa så smärtfritt som möjligt. Därför ställde jag ner kassarna, tog stöd med händerna på dem och liksom la mig ner på rygg, allt inom loppet av en sekund. Det var garanterat den mest graciösa vurpa jag kommer att ha genomfört i mitt liv. Som extra bonus, eftersom ungefär 35 lägenheter har fönster mot parkeringen, ställde jag mig upp och sträckte upp händerna i luften som gymnaster gör, sen bugade jag två gånger innan jag fortsatte
• Den andra vurpan var bara för en vecka sen. Jag var bakis och hade redan där ett ganska kasst balanssinne, dessutom var jag dum nog att sätta foten på en sån där liten backe som snön bildat från trottoaren ner till vägen. Swung sa det så var min högra fot till vänster om mig och jag dunsade ner på högra höften. Mamma gick lite bakom mig och blev helt hysterisk. Jag frågade varför hon blev så rädd, det är ju bara en vurpa, och hon sa att hon blev orolig för att jag låg kvar. Men vad ska jag göra då? Det är ju inte så att man brakar i backen och snabbt som Jackie Chan drar en sån där flipp där de sätter händerna på varsin sida om huvudet och liksom slänger sig upp på huk. Man ligger ju kvar en stund och tycker synd om sig själv. Inte nog med att mamma blev orolig, hon skulle dessutom gå och trycka på min onda skinka hela vägen till bilen. Jag fick brotta bort henne med intyg om att jag kunde klämma på min skinka alldeles själv
• Tredje vurpan kom som sagt i morse. Väldigt lik den andra, fast den här gången på vänster höft, och jag kom upp rätt snabbt. Jag kände mest hur skönt det var att ingen var där. Finns det någonting värre än när man dragit omkull och någon kommer fram och frågar om det gick bra? Vad ska man svara? "Definiera bra - ingenting är brutet, men min svanskota känns som att den gått i tusen bitar. Är det bra?". Jag vill snarare dra en ömka-mig-själv-harang, mina är i världsklass, men det måste ju falla in under kategorin "skämta med främlingar" som ju är ett stort no-no. När de blir oroliga är det ju ännu värre, man försöker att skämta bort det, men de fortsätter att se på en som att man blivit diagnostiserad hjärncancer, så man harklar sig och tar sig lite om ryggen och säger att nej, det gick bra - tack. Sen är det också så lustigt vad man tänker. Cykelvurpan i somras kom ju av att jag skulle dra ner min kjol. Första tanken var "fuuuuuuck, vad ont det där gjorde", andra tanken var "gud, jag kommer inte upp" och tredje tanken var "hur mycket av mina trosor flashar jag nu?"
• 17/3: Yes, min fjärde vurpa är ett faktum. Jag klarade en hel parkering med blankis, men sen när jag skulle ut ur den nya OB-bussen utanför Fryshuset igår var dörren lite trög, så jag knuffade lite. Dörren gled upp, och det var ganska synd, för min fot stod precis på den hala avsatsen och jag dunsade på rygg och kanade ut för hela metalltrappan på en sju, åtta trappsteg. Trappstegen var dessutom sådana som har "antihalknitar" (komiskt nog) så det är som uppbända metallbitar på hela trappstegen. I början av fallet tänkte jag verkligen "nej, inte en trappa! Inte den här trappan!". Sen låg jag i en hög bland alla kablar på marken och pekade på vår TOM (tror att det står för technical operational manager) Badilla - som precis kom - och tjöt "det är ditt fel, Badilla, allt är ditt fel!"