Varför jag hatar lokalbussar

• De håller sällan tiden
• De slutar gå vid halv ett på helger
• Det innebär att man bor ffo (fuck far off) från stan när man inte ens har gångavstånd till en ändhållplats på tunnelbanan
• Man sitter sjukt obekvämt, mörschar sönder knäna mot stolsryggen framför, skumpar omkring, försöker att inte gosa alltför mycket med den 83-årige halvdöde gubben som sitter och slemhostar bredvid en på de löjligt smala sätena
• Man har ingen aning om vart man är, så vida det inte är en buss man åker med ofta. Om man, som jag, bara tar lokalbuss när sl.se säger åt en att göra det, hoppar man på (i förhoppningsvis rätt riktning), sen åker man och åker och åker och det enda man tänker är "smörgatan, smörgatan", för tydligen ska man enligt sl.se hoppa av på Smörgatan, fast man har ingen jävla aning om vart det är någonstans och hur lång tid det tar att åka dit. Man vill ju för fan inte missa att plinga så att bussen diskret glider förbi hållplatsen, för gud vet hur man ska ta sig tillbaka då. Man väntar och väntar på att det ska stå "Smörgatan", men så står man plötsligt på en skogsstig i Alby och den enda som har åkt så långt med en är ett fyllo som ställer sig att kräkas mot en gran. Man hejdar busschauffören och bara "eh... ursäkta...?", men han har redan en tidning under armen och är på väg mot det en gånger en meter stora betongskjulet i skogsdungen för att kräma ut sitt morgonsnus- och kaffe. Återstår att göra är att försöka att hitta en busshållplats som förhoppningsvis tar en tillbaka till befolkade områden, eller köpa knark av lodisen, freebejsa i några timmar och vakna upp i fosterställning på Västerbron utan minne av hur man kom dit
• Bussarna är ofta packade av folk som står och hostar rakt ut i luften, och man får stå med breda fötter och låg tyngdpunkt som en true surfer för att hålla balansen
• Bussar är beroende av att trafiken flyter, alltså kan jag lika gärna ta bilen. Bussfilernas effektivitet motbevisades förmodligen så tidigt som 1784
• Att vänta på bussarna är värst. De håller ju aldrig tiden, så till skillnad från t-banan där man ser "8 minuter" och kan acceptera läget och börja fumla med iPoden, står man och fryser arslet av sig med en irriterad och inte alls rofylld förväntan, självkart stående eftersom det finns en bänk som rymmer tre personer, men där det alltid sitter max två eftersom svenskar är så rädda för fysisk kontakt med människor de inte känner (here here). Nu på vintern är det så satans iskallt att man inte ens vill ta av sig vanten för att plocka upp en bok, och även om man gör det går det inte att känna någon ro eftersom det står ett missanpassat gäng ungdomar och säger "ameh, lägg aaaaaave!" och som man inte kommer ifrån eftersom, till skillnad från en perrong, busshållplatsen bara är fem meter lång
• När man kollar upp var bussen går ifrån står det "valhallavägen". Jaha? Gatjäveln är ju typ 3 kilometer lång. Men då är de så finurliga att de skriver vilken tunnelbanestation man ska åka till innan man tar bussen från gatan. "Åk till tekniska högskolan och byt till buss 4 från Valhallavägen". Så kommer man till tekniska, det finns fyra uppgångar. Man vet inte vilket håll man ska mot, så man letar upp en hållplats. Efter tre exakt likadana skyltar, med undantaget att pyttenumrena som förklarar vilken buss som går därifrån är olika, hittar man sin yttepytte-4:a och inser att man är på fel sida av vägen. Medan man korsar alla 18 filer där någon liksom alltid har grönt, ser man långsamt bussen rulla in och inser att nej, jag kommer aldrig hinna